asecondchance

Har inte gjort ett inlägg på ett bra tag, skrev detta för någon vecka sen men har inte postat det fören nu. Jag har väl mått lite bättre och då i sin tur inte trott att jag haft så mycket att skriva om.

Men nu med ytterligare en insikt.

Bara för att man för stunden mår bra betyder de inte att man kan sluta bearbeta.

Att inte falla tillbaka i ett gammalt mönster är kanske något utav det svåraste. Att inte falla dit i det som alltid skrämmer, äter upp en och förgör en.

Känner ångest och skam för att jag inte följt upp på det jag lovat mig själv. Som alltid faller problemen i glömska och jag springer så långt bort från dom som jag kan, men jag vet ju så väl att dom hinner ifatt när jag alltid slutar att ta itu med dom.

Har knappt skrivit eller varit i kyrkan sen sist. Lovade varken någon gud eller präst att jag skulle fortsätta gå i kyrkan, men lovade mig själv att följa upp det som ändå gjorde mig trygg och stark. För min egen skull. Och som vanligt lyckas jag svika mig själv.

Jag vet att jag måste må bra för andra också, men vi måste inse att vi lever för oss själva, vi är skyldig oss själva att ta hand om oss.

Vad är det som får oss människor att kräva saker som vi sällan alls förtjänar? Vi lever sällan upp till det pris som måste betalas, men ändå kräver vi det i vår vardag.

Vi gråter, bönar och ber som små barn om förlåtelse när vi knappt själva vet vad förlåtelse i grunden verkligen är.

Om någon är så barmhärtig och ger oss denna andra chans, varför tar vi inte emot den med vördnad och omsorg?

Vi sviker om och om igen. Som ett band som inte kan gå längre än till sitt slut, för att sedan spolas tillbaka igen och börja om som att inget från första början hade hänt.

Vad vill jag få ut av allt detta?

Jo.

Att även om du åter fått en kraft, styrka ett mod, eller blivit förlåten, måste du alltid fullfölja den väg du valt att gå, för att verkligen i slutändan ta hand om dig själv, må bra, finna frid och lycka.

En alkoholist slutar inte vara en alkoholist bara för att han slutar att dricka.

Varför skulle andra problem, våra problem, vara lösta bara för att vi mår bra igen?

Har ändå rätt mycket att skriva  om känner jag, trodde inte så mycket hade hänt, men om man tänker efter så händer det ju faktiskt saker konstant, stora som små. Och det kanske är så att det är dom små betydelselösa sakerna som i slutet väger tyngst i våra liv.

Jag känner en förlåtelse även fast jag inte är förlåten.

Jag känner mig mycket förvirrad i det som hänt.

Ska jag falla in i förlåtande armar eller ej? Kan jag besvara den med full tillit? Kommer jag fullfölja min väg mot lycka?

Eller kommer jag åter igen drunkna i ett hav av desperation?

Jag är rädd.

Jag vill, men att våga är en helt annan sak än det.

Glömde faktiskt att nämna i ett tidigare inlägg, ytterligare en sak som ändå får en att må bra, även om dom flesta säger att dom vantrivs med det. Men det får oss ändå känna oss trygga. Att jobba. Känna en stabil vardag och verkligen veta att man klarar att ta vara på sig själv.

Att trivas med det man sysslar med, känna sig behövd och betydelsefull.

Tankarna dras till jobb, för jag har suttit och väntat på svar om att få ett nytt jobb, dagarna har sniglat sig fram och idag fick jag reda på att jag inte fick jobbet.

Nervöst.

Hur ska det gå ekonomiskt?

Det är väl en av dom största anledningarna att man kan bli låg.

En annan är väl kärleken. Det är en typisk faktor som har en tendens att bryta ner ens innersta väsen.

Det blev rätt lågmält och långt detta inlägg, men även i den mörkaste timman finns det en strimma ljus i horisonten, en sol som väntar på att få stiga upp.

Tappa inte tro, den finns där även om nattens timmar har känts alldeles för långa, precis som detta inlägg.