Solens styrka, att alltid åter stiga.

Har inte gjort ett inlägg på ett bra tag, skrev detta för någon vecka sen men har inte postat det fören nu. Jag har väl mått lite bättre och då i sin tur inte trott att jag haft så mycket att skriva om.
Men nu med ytterligare en insikt.
Bara för att man för stunden mår bra betyder de inte att man kan sluta bearbeta.
Att inte falla tillbaka i ett gammalt mönster är kanske något utav det svåraste. Att inte falla dit i det som alltid skrämmer, äter upp en och förgör en.
Känner ångest och skam för att jag inte följt upp på det jag lovat mig själv. Som alltid faller problemen i glömska och jag springer så långt bort från dom som jag kan, men jag vet ju så väl att dom hinner ifatt när jag alltid slutar att ta itu med dom.

Har knappt skrivit eller varit i kyrkan sen sist. Lovade varken någon gud eller präst att jag skulle fortsätta gå i kyrkan, men lovade mig själv att följa upp det som ändå gjorde mig trygg och stark. För min egen skull. Och som vanligt lyckas jag svika mig själv.
Jag vet att jag måste må bra för andra också, men vi måste inse att vi lever för oss själva, vi är skyldig oss själva att ta hand om oss.

Vad är det som får oss människor att kräva saker som vi sällan alls förtjänar? Vi lever sällan upp till det pris som måste betalas, men ändå kräver vi det i vår vardag.
Vi gråter, bönar och ber som små barn om förlåtelse när vi knappt själva vet vad förlåtelse i grunden verkligen är.

Om någon är så barmhärtig och ger oss denna andra chans, varför tar vi inte emot den med vördnad och omsorg?
Vi sviker om och om igen. Som ett band som inte kan gå längre än till sitt slut, för att sedan spolas tillbaka igen och börja om som att inget från första början hade hänt.
Vad vill jag få ut av allt detta?
Jo.
Att även om du åter fått en kraft, styrka ett mod, eller blivit förlåten, måste du alltid fullfölja den väg du valt att gå, för att verkligen i slutändan ta hand om dig själv, må bra, finna frid och lycka.
En alkoholist slutar inte vara en alkoholist bara för att han slutar att dricka.
Varför skulle andra problem, våra problem, vara lösta bara för att vi mår bra igen?

Har ändå rätt mycket att skriva  om känner jag, trodde inte så mycket hade hänt, men om man tänker efter så händer det ju faktiskt saker konstant, stora som små. Och det kanske är så att det är dom små betydelselösa sakerna som i slutet väger tyngst i våra liv.

Jag känner en förlåtelse även fast jag inte är förlåten.
Jag känner mig mycket förvirrad i det som hänt.
Ska jag falla in i förlåtande armar eller ej? Kan jag besvara den med full tillit? Kommer jag fullfölja min väg mot lycka?
Eller kommer jag åter igen drunkna i ett hav av desperation?
Jag är rädd.
Jag vill, men att våga är en helt annan sak än det.

Glömde faktiskt att nämna i ett tidigare inlägg, ytterligare en sak som ändå får en att må bra, även om dom flesta säger att dom vantrivs med det. Men det får oss ändå känna oss trygga. Att jobba. Känna en stabil vardag och verkligen veta att man klarar att ta vara på sig själv.
Att trivas med det man sysslar med, känna sig behövd och betydelsefull.
Tankarna dras till jobb, för jag har suttit och väntat på svar om att få ett nytt jobb, dagarna har sniglat sig fram och idag fick jag reda på att jag inte fick jobbet.
Nervöst.
Hur ska det gå ekonomiskt?
Det är väl en av dom största anledningarna att man kan bli låg.
En annan är väl kärleken. Det är en typisk faktor som har en tendens att bryta ner ens innersta väsen.

Det blev rätt lågmält och långt detta inlägg, men även i den mörkaste timman finns det en strimma ljus i horisonten, en sol som väntar på att få stiga upp.
Tappa inte tro, den finns där även om nattens timmar har känts alldeles för långa, precis som detta inlägg.

Solen kommer att stiga, och den kommer att lysa för dig!

Styrka och Mod i Renaste form

Skulle ha gått till kyrkan en sväng i söndags, men slutade jobbet efter att dom stängt så de blev inte av.
Kände att jag kunde haft en stor del nytta utav att få kliva in i den värld som jag en gång föraktat, för att granska mig själv och mina tankar. Fann en ro som ingen annanstans när jag var där sist.

Kände ångesten krypandes över mig igen, och efter som guds portar just då var stängda så fick jag vända mig till något annat.
Spenderade lite tid i goda vänners lag, i träning, musik och mat.
(Sushi för att vara exakt, som är något utav det bästa jag vet. Här bjuder jag minsann  allt till lite av mitt personliga och privata jag hehe)
Och ibland räcker det, åt minstånde för att skingra ens tankar för en kort stund.

Fick ett utlopp på mina grannars bekostnad senare dock. Dom fick stå ut med ett par timmars musik på högsta volym och mitt överröstade ylande.
Och nu idag satte jag undan alla mina rädslor och min stolthet framför allt för att ta kontakt med DIG och prata lite, förklara och förstå. Det kändes verkligen bra, där lite av livets glöd åter tändes.


Nu när jag tänker på det så finns det så väldigt många medel man kan ta till när man känner att mörkret börja krypa sig på.
Fysisk prestation.
Som att träna, dansa eller bara springa för glatta andan upp för den långa, tradiga uppförsbacken precis innan man nått hem, just for the fun of it. Att känna kroppen skrika av fysisk ansträngning, känna musklerna pulsera. Ge sig själv chansen att verkligen känna sig vid liv, att det ändå känns bra.
Vänners värmande umgänge.
Finna en tröst i att det finns någon där som i alla fall kan få dig att tänka på annat eller få dig på bättre humör, om inte förstå dig, ge dig tröst och omtanke, för det behöver inte vara ord eller förståelse. Att bara visa sin existens och att det är bra så.
En omfamning.
Från så en vän eller familj. Vi vet nog alla att en kram kan få alla hämningar att släppa, riva alla murar och kan få den starkaste att brista ut i gråt.
Konst.
Musiken framför allt för min del. Den kan få dig att drömma bort. Att låta en sorgsen sång få hålla dig sällskap.

Men det som hjälper allra mest, också det som verkligen är svårast, är att bara få öppna upp. Berätta vad man känner, erkänna sina brister, svagheter och också låta sig själv vara svag för ett tag.
Om du så väl pratar ut till en person eller som i mitt fall just nu, vända sig till något man aldrig trott eller litat på och bara låta sig falla in i dess famn och lita på att den tar emot dig.

Att göra allt detta är styrka och mod i sin renaste form, låt ingen, speciellt inte dina egna rädslor, ta detta ifrån dig!

Krossat tak och Brustet hjärta

I ännu ett berusat åter fall i depression gick jag nu miste om något väldigt kärt.
Må hända att detta kanske var för det bästa även om jag nu saknar det vi hade så väldigt.

Fruktlösa försök har fått mig på fall tidigare och mist det jag älskat och än en gång gjorde jag det otänkbara. Jag kanske inte behöver vara rädd om mig själv, men jag skulle inte ha krossat ditt hjärta.
Jag förstår att du går din väg med ett tung, brustet hjärta ifrån mig.

Som skärvorna av takplattor under min kropp, efter att jag så vårdslöst kastat vår kärlek ut från balkongen, får du nu pussla ihop ditt hjärta som krossats av mitt tunga fall.
Jag är djupt ledsen och besviken på mig själv nu när jag ber om förlåtelse, även fast jag inte förtjänar den.
Jag ber dig inte att förstå, men jag hoppas du kan läka ditt hjärta en dag och då också veta att jag alltid älskat dig och alltid kommer göra det.

Även om det är du som fysiskt skadas, tänk på att det kanske är någons hjärta du landar på. Det finns så mycket att förlora så släpp inte taget.


Omfamna istället och släpp aldrig taget om den du älskar.

En Andra Chans

Jag har tänkt mycket på tron, Gud och liknande på senare tid, jag har aldrig varken varit en man eller pojke av stor och djup tro.

Men nyliga händelser och mycket av mitt förflutna har fått mig att tänka, visst har jag alltid varit en tänkare, men nu i stund av nöd krävdes någon form av djupare insikt och stöd.
Idag när jag kände sådan djup hopplöshet fick det mig att vända mig till något jag aldrig lagt stor tyngd till tidigare. Visste varken in eller ut, men plötsligt satt jag bara där, i en utav dom bakre, skymda bänkarna, hukad med knäppta händer.
Vad skulle jag göra eller säga? Kanske tänka?
Jag fann mig bara bedjandes om förlåtelse i det så gott som tomma guds hus.
För första gången i mitt liv klev jag frivilligt in i en värld jag vet väldigt lite om. Men ändå kändes det helt ok att, utan att tycka synd om mig själv eller något sådant, bara be, gråta ut.

Lyssnade någon till min bön eller ej? Det vet jag inget om. Är jag nu en troende man? Inte på lång väg. Men någonstans i det stora hela fann jag något litet, om det var en gud, kyrkans atmosfär eller att bara få lätta ett tungt sinne, så fanns något oförklarligt där.
Ett litet sken av hopp.

En diakonissa  satt som en vakande ängel några led bakom, hon sa inte ett ord utan lät mig bara öppna upp för alla mina synders skull.
Efter en timma, på vägen ut, mötte hon upp mig för att fråga hur det stod till, erbjöd samtal med präst och en kaffe. Jag kunde endast skaka mitt tunga huvud utan att säga ett ord med min gråt i min hals. Medmänsklighet och sympati sträckte sin värmande och förlåtande hand in i mig innan jag begav mig där ifrån lite starkare än jag kom.

Som sagt, tror inte på något och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det, tror dock att jag kommer gå tillbaka dit en sväng i morgon.


När jag senare satt på jobbets altan och rökte till en kopp kaffe fick jag insikt i den värmande solnedgången.
Varför inte skriva om mig själv och mina erfarenheter i livet?
Inte bara för att hjälpa mig själv bearbeta, utan kanske också hjälpa någon vilse själ där ute i livet.


För tro det eller ej, det finns nog alltid en andra chans...

RSS 2.0