asecondchance

Men nyliga händelser och mycket av mitt förflutna har fått mig att tänka, visst har jag alltid varit en tänkare, men nu i stund av nöd krävdes någon form av djupare insikt och stöd.

Idag när jag kände sådan djup hopplöshet fick det mig att vända mig till något jag aldrig lagt stor tyngd till tidigare. Visste varken in eller ut, men plötsligt satt jag bara där, i en utav dom bakre, skymda bänkarna, hukad med knäppta händer.

Vad skulle jag göra eller säga? Kanske tänka?

Jag fann mig bara bedjandes om förlåtelse i det så gott som tomma guds hus.

För första gången i mitt liv klev jag frivilligt in i en värld jag vet väldigt lite om. Men ändå kändes det helt ok att, utan att tycka synd om mig själv eller något sådant, bara be, gråta ut.

Lyssnade någon till min bön eller ej? Det vet jag inget om. Är jag nu en troende man? Inte på lång väg. Men någonstans i det stora hela fann jag något litet, om det var en gud, kyrkans atmosfär eller att bara få lätta ett tungt sinne, så fanns något oförklarligt där.
Ett litet sken av hopp.

En diakonissa  satt som en vakande ängel några led bakom, hon sa inte ett ord utan lät mig bara öppna upp för alla mina synders skull.

Efter en timma, på vägen ut, mötte hon upp mig för att fråga hur det stod till, erbjöd samtal med präst och en kaffe. Jag kunde endast skaka mitt tunga huvud utan att säga ett ord med min gråt i min hals. Medmänsklighet och sympati sträckte sin värmande och förlåtande hand in i mig innan jag begav mig där ifrån lite starkare än jag kom.

Som sagt, tror inte på något och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det, tror dock att jag kommer gå tillbaka dit en sväng i morgon.

När jag senare satt på jobbets altan och rökte till en kopp kaffe fick jag insikt i den värmande solnedgången.

Varför inte skriva om mig själv och mina erfarenheter i livet?

Inte bara för att hjälpa mig själv bearbeta, utan kanske också hjälpa någon vilse själ där ute i livet.